Det som förenade oss var motorcyklar. Jag som bara var 16 fick nöja mig med en lätt modell, en Silverpilen tillverkad i Husqvarna. Tommy hade en BSA och Ville en Norton, båda engelsktillverkade. Såna som vi kallades knuttar.Men vi ville bli raggare. Snälla raggare. De flesta raggare var för övrigt snälla, säg 90-95 procent. Som vanligt när det handlar om kollektiv dras alla över samma kam av media, men i verkligheten var det en liten minoritet som ställde till bråk och för det blev alla utpekade.Tommy, Ville och jag ville ragga brudar, inte bråk. Vi ville ha raggaråk med breda säten där man kunde tumla runt,helst med flickor.
För Ville var det inga problem. Han hade jobbat flera år, bodde hos sin pappa i en villa och hade sparat en slant. Han köpte en Ford Fairlane av 1956 års modell, en läcker, tvåfärgad bil utrustad med en så där härligt mullrande V8-motor.
Här är det på sin plats att i all korthet beskriva våra olika personligheter. Ville var en ständigt glad typ med ett brett leende, alltid beredd att hitta på något skoj. Mitt i natten kunde det hända att han riktade den vridbara strålkastare som var
monterad på hans biltak mot mitt sovrumsfönster så att det blev ljust som på dagen. Då visste jag vad klockan var slagen. Det var bara att kliva upp ur sängen, klä på sig och åka ut på äventyr. Gärna till Smögen, Hunnebostrand eller nåt annat
ställe på västkusten där det vimlade av brudar när det var sommar. Ville var också en hejare på piano. Han kunde på några minuter ta ut de nya rocklåtar som sedan några år (detta var 1960) i en strid ström nådde Sverige från det stora landet i
väster. Den brittiska poprocken hade ännu inte blommat ut. Det skulle dröja några år innan Beatles slog igenom. Särskilt minns jag Villes häftiga version av Red River Valley. Ville hade dessutom ett oerhört flicktycke men var för det mesta trogen
sin tjej Anna.Tommy var ganska inbunden, pratade inte mycket och var oerhört fokuserad på det han tog sig för. Och det han vanligtvis tog sig för rörde motorer och annan teknik. Han kunde varenda detalj på våra motorcyklar och uppstod det några problem var det självklart honom man vände sig till. Jag var övertygad om att han skulle bli ingenjör och det var nog han själv också, även om vi sällan eller aldrig pratade framtid. Detta berodde på att allting var så enkelt på 1960-talet. Ingen riskerade att behöva bli arbetslös. Industrin skrek efter arbetskraft. Så till den milda grad att de som var lite svets- eller svarvkunniga kunde kliva in på en verkstad och be att få jobba några dagar för att fylla på kassan. Det funkade ofta. Tommy hade liksom Ville flickvän, en av de snyggaste tjejer jag någonsin sett. Lisbeth hette hon och gifte sig senare med en invandrad jugoslav som drev någon sorts nattklubb.
Själv var jag en ganska blyg 16-åring – åtminstone kände jag mig så inombords, utåt har jag i efterhand förstått att jag gav ett annat intryck. Jag kunde stå länge framför badrumsspegeln och smeta Brylcreme i håret för att det skulle få det rätta
stuket. Därefter klämde jag en och annan finne. Mina framtidsplaner var minst sagt vaga. Hur jag blivit en part i denna rätt omaka trojka förstår jag inte riktigt ännu i dag. Flickvän hade jag ingen, hade nyss blivit av med svendomen och var
ständigt på språng för att bli av med ännu mer svendom. Saven porlade och brusade i ådrorna.Tommy och jag var omåttligt avundsjuka på Ville för hans Fairlane med V8:an. Men ingen av oss hade råd att på egen hand köpa bil. Dessutom hade jag som bara var 16 inget körkort annat än för lätt motorcykel men det var ett mindre problem i sammanhanget. Bilar, lastbilar och bussar var jag familjär med sedan tidig barndom (en del av er har nog läst min skildring av hur Buss-Åke ständigtlät mig följa med på körningar med alla tre fordonstyperna och hur han satte mig in i hur de skulle hanteras; denna berättelse finns i min wordpressblogg och AB_blogg).
Men vi fann på råd, Tommy och jag. Vi skulle slå oss ihop om en bil. Lyckligtvis var vi via motorcykelköpen bekanta med en välvilligt inställd bilskojare, Henning G. Han erbjöd oss en Ford Customline 55:a till bra pris och med förmånliga
avbetalningsvillkor. Gentemot oss uppträdde han heller inte som en skojare. Han påpekade bilens fel och brister men de var av det slaget att Tommy med sitt teknikkunnande lätt skulle kunna åtgärda dem med mig som arbetsslav.
Det i våra ögon största problemet var att bilens motor var en rak sexa. Vi ville ha en mullrande V8. Frågan var om det skulle vara möjligt att montera in en V8 under den huv där det tidigare suttit en sexcylindrig motor. Efter diverse studier fastslog
Tommy att det skulle gå.På något sätt – av någon märklig anledning minns jag inte hur – lyckades vi få tag på en fungerande V8-motor. Sedan
snackade vi in oss hos ägaren av Essomacken där vi brukade tanka motorcyklarna så att vi fick låna hans verkstad för motorbytet. I fem eller sex nätter – på dagarna jobbade vi ju – slet vi som djur för att skruva loss den gamla motorn – det
var den enkla biten – och få dit den nya, vilket medförde åtskilliga komplikationer.
Men så en morgon kunde Tommy starta motorn och det mäktiga V8-mullret ljöd som ljuv musik i våra öron. Stolta som tuppar var vi, och lyckliga som barn.
Med den bilen, och Villes Fairlane, hade vi sedan mycket roligt. Färderna gick oftast till raggarmotellet i Mellerud och på sommaren till västkusten. Ville hade sin Anna med sig och Tommy sin Lisbeth. Ofta men inte alltid. Själv var jag för ung för
att binda mig (eller så var det ingen som ville ha mig, åtminstone inte för någon längre tid) så mina ögon var för det mesta inställda på spaningsläge. Ibland resulterade spaningen, ibland inte…Sedan, några år efteråt, gick jag till sjöss som maskinbefälselev hos det numera avsomnade Göteborgsrederiet Broströms
och Tommy fick vår gemensamma bil för sig själv. Besynnerligt nog hade vi funkat ihop utan slitningar och konflikter trots att vi rimligen ibland måste ha haft olika önskemål beträffande bilens bruk.
Nu, 51 år senare, när dessa mina minnen tack vare ett TV-program väckts till liv, googlar jag efter Ville och Tommy. Ville hittar jag inte. Däremot Tommy. Att det är rätt person råder inget tvivel om. Han har ett så ovanligt efternamn att jag inte
någon gång i mitt liv träffat på eller hört talas om någon annan som har det än han själv, hans mor och bror. Dessutom stämmer orten.
Efter denna långa tid – ett halvt sekel lite drygt – slår Tommy mig med häpnad på Google. Jag har ju varit övertygad om att han blivit ingenjör eller varit verksam i något annat teknikyrke.Men enligt Google är han verksam i en frikyrkoförsamling med riktad förbön som specialitet. Han står prydligt uppställd med sitt omisskännliga namn och på vilka vägar man kan kontakta honom. Jag är överväldigad av förvåning. Några religiösa tendenser märkte jag aldrig hos honom under de tre, fyra år vi umgicks praktiskt taget dagligen. Så kan det gå.
Kanske kontaktar jag honom för att prata gamla minnen
Comments
Post a Comment